.

Fick mig en liten funderare inatt.
Hittade var man kan se hur många besökare
och hur många besök man haft på sin sida.
Och skiten stämmer inte.
Jag har inte många besökare och läsare här,
men de få jag har, är ju rätt kul om de blir räknade.
När jag upptäckte fliken igår, så stod den på 5 separata besökare..
Efter det VET jag att MINST 2 till har varit inne och kollat.
Varken personerna eller deras besök registrerades.

Det var dock inte det som gav mig funderaren.
Det jag märkte var att jag helt plötsligt tappade sugen att skriva.
Kände att vad är vitsen om ingen läser ändå?
Men...
Jag skriver ju för att själva skrivandet är kul.

Eller.. Det var så det började i.a.f..

Men någonstans på vägen,
så har det utvecklats till någon form av samhörighet.
Med läsare, andra bloggare och dem man skriver om,
som ju har en stor påverkan på ens liv.
Och som man tyvärr uppmärksammar
alldeles för sällan och för lite IRL.


Man tar varandra för givet. Man antar att alla ska finnas kvar imorgon.
Som "Ronan Keating"s "If Tomorrow Never Comes"
Om jag är död imorgon..
Vet då personerna som betyder något, att de VERKLIGEN betyder något?

Som exempel.. Jag är VÄLDIGT selektiv med vem jag kramar om.
Det är bara de som betyder absolut mest för mig, som får en kram.
Oavsett situation och oavsett relation.


Som jag ser det, så har man två familjer som vuxen.
En man föds med och en man väljer.
Om någon undrar så ingår barnen i den självvalda, trots blodsband.



Men inser de hur i sanning speciella, de är som personer?
Inser de att man, trots att man kanske inte träffas så ofta,
håller dem så högt att man förmodligen skulle offra en vital kroppdel för dem?
Både den medfödda och den förvärvade familjen?

I Juni -06 dog just en sån människa, som jag kramade om när jag träffade.
Vi hade inte mycket kontakt de sista åren, men jag fick tack och lov
ändå vara med på hennes begravning.
(Se! Jag gråter nu, det räckte att tänka på henne)

Jag höll ihop och trodde att jag skulle klara begravningen utan större problem.

När jag var framme och skulle lägga blomman på hennes kista, bara brast det.
Jag ville slänga mig över kistan och slå på den och bara skrika att hon skulle vakna.
Men jag lyckades hålla mig till att bara gråta hysteriskt.

Min tröst nu, är att jag vet att hon VISSTE hur mycket hon betydde.
Jag vet att på något sätt, HAR jag lyckats förmedla det till henne, medan hon levde.

Och hennes dotter vet att hon betyder lika mycket och mer..
.
(Dottern är samma människa som vidare i bloggen
kan komma att omtalas som min syster,
trots att vi inte har några biologiska band)

Min poäng? Vet inte..
Kanske att jag bara vill att vissa folk ska veta att de betyder grymt mycket
och lyser upp mitt liv mer än de kanske tror.
Att de ÄR älskade.