.

Skrev detta under det förra inlägget om Idol,
men det var bara två så olika ämnen, så de går inte att sätta ihop.

 
Chattar med en kille som tycker att han har pengar, men han är inte lycklig.
Och pengar gör en inte lycklig.
Så jag sa att hade jag haft pengar, så HADE mitt liv varit perfekt.
Då får jag till svar att nej, han har BARA pengar
men han måste ha någon att dela allt med..
Men vad är det MED folk??
Vad är det som är så jävla hemskt med att klara sig själv???
Mitt svar till honom blev:

Du behöver bli lycklig med dig själv.. Inte med någon annan. Fattar inte varför folk är så förbaskat upphakade på att man måste hänga upp sitt liv på någon annan. Lär dig älska dig själv och lär dig att roa dig själv, så kommer du ALDRIG mer att känna dig ensam... Och det är en JÄVLA skillnad, mellan att VARA ensam och att KÄNNA sig ensam.

Seriöst... Jag är orolig för framtiden, jag har inga pengar, jag har inget jobb...
Och som jag har nämnt tidigare
så hade det ibland varit lättare att hantera 30 trötta och hungriga ungar
än att försöka få ordning på mitt huvud.. Men jag har nästan aldrig tråkigt.
Och det är ytterst sällan jag känner mig ensam... Även om jag ÄR ensam mycket.

Jag har inget BEHOV av en man i mitt liv..
Skulle jag snubbla över en så är det klart ett plus, men om inte.. SÅ VADDÅ??!!??

Det betyder INTE att jag inte kan vara kär eller förälskad.
Det enda det betyder är, att jag kan älska en man för den HAN ÄR, 
istället för vad JAG BEHÖVER.

Jag ÄR inte en halv människa som måste ha en annan för att komplettera mig..
Jag är EN hel människa..
Har även fått försvara mitt val ett antal ggr de senaste veckorna
för en massa människor som uppenbarligen är halva, därav min frustration.

Och förklara en sak.. Varför är det JAG!!
som är konstig för att jag trivs i mitt eget sällskap. ?
Jag trivs i andras också.. Jag är hur social som helst, men...... GAH!!

Har även funderat en HEL del över det här med att välja partner
OM man nu ska ha någon.

Jag har barn och ska inte ha fler..
Jag ska inte gifta mig fler ggr..
Jag har aldrig varit förlovad och kommer förmodligen aldrig bli det heller.

Men ÄNDÅ, kan jag inte välja en partner JAG vill ha..
För jag MÅSTE tänka på omgivningen och deras åsikter..
Men va fan??
Jag som var helt övertygad om att man räknas som vuxen när man är 32..
Men jag har kanske fel?

Om jag träffar en man som är bra mot mina barn och som älskar mig..
Kan inte allt annat kvitta då??

Hu!! Jösses... Hade bestämt mig för att BARA vara positiv..
Eller nästan.... i min blogg.. Men detta bara skulle ut.. Sorry.