Ansiktsdyslexi

Jag har en "åkomma" som kan vara jäkligt jobbig.
Jag är  "ansiktsdyslektiker"...

Och ja, det är precis så knäppt som det låter.
Jag känner inte igen människor.
Ibland inte ens människor som jag BORDE känna igen.
Sen jag blev utbränd för några år sen,
så har jag sjukt svårt för att känna igen nya ansikten.

Gamla ansikten, känner jag däremot igen.
Alltså ansikten på människor som jag lärde känna innan jag blev sjuk.
Det skumma där, är att jag ser inte förändringarna.
I mina ögon, ser folk EXAKT likadana ut som för 20-30 år sen.

Jag har två strålande exempel.

Jag stod och demade på Lidl härom veckan.
Då kommer Bs kompis gående i affären.
Jag har träffat honom massor med gånger,
pratat med honom, han har käkat middag hos oss
och jag chattar med honom ibland.

Jag var inte säker på om det var han.
Kroppen, stilen och kläderna, kände jag igen väl,
men ansiktet kunde jag inte avgöra om det tillhörde
Bs kompis eller inte. Inte förrän han kom så pass nära
vi hälsade på varandra, var jag säker på att det var han.

Ex. #2
Jag stod och demade på CityGross...
Tittar upp lite snabbt och ser en man,
som står med huvudet ner och tittar på det jag bjuder på.
Jag ubrister "RICKARD!!!"
Mannen tittar på mig, om om ja var en alien och jag skrattar till
och säger "Hmm.. Du känner inte igen mig va?"
Han ser mest generad ut och skakar på huvudet...
"Nädu.. INGEN aning??"

Jag talar om för honom att första gången vi träffades,
var för strax över 19 år sen...
Han ser fortfarande ut som ett levande frågetecken.

Sen talar jag om för honom att sista gången vi sågs,
var under helt andra omständigheter och det är snart
15 år sen.

Han ser fortfarande ut som om han står och pratar med en galning.
Och han ser EXAKT ut som för 15 år sen,
vilket jag talar om för honom.

Sen plågar jag inte honom längre,
utan talar om vem jag är.
Och jodå... När jag berättar det, vet han exakt vem jag är.
Sen står han och babblar i typ 20 minuter *S*

Jag råkar ut för sånt hela tiden,
och det är RIKTIGT jobbigt.
Många ggr, har jag löst det med att tala om för nya människor att
"Träffas vi ute och jag inte hälsar,
så är det inte som jag är otrevlig,
utan jag känner helt enkelt inte igen dig."

Tyvärr vet inte alla om det...
Barnens pappas sambo t.ex....
De har varit tillsammans i snart 7 år,
och jag har inte den relationen till henne, 
att jag har registrerat hennes ansikte.
Vilket har lett till att hon har gått förbi mig när jag har demat,
och eftersom jag inte har sett henne,
så har hon fått för sig att jag är rädd för henne
och inte vågar se henne i ögonen....

Lika tragiskt, som patetiskt att hon går hem
och säger en sån sak till min exman...
Och han sprider det vidare till sina kompisar...

Jaja.. Det var egentligen inte ALLS mitt ex och hans *cencur*,
detta skulle handla om. Got a little sidetracked....

Poängen var att även om det visst kan leda till
lite lustiga situationer, som med Rickard,
så kan det leda till rätt jobbiga och otrevliga situationer också.

Kommentarer
Postat av: ullrika

jag är också kass på att känna igen folk. men det har nog mer med lathet att göra tyvärr...

2008-12-11 @ 23:08:37
URL: http://akirllu.blogg.se/

En liten kommentar, kan du kosta på dig *tycka* =)
Men ge f*n i att skicka reklam >:-(


Namn & Skonummer:
Jag har napp när jag sover.

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0