.

Jag har absolut INGET kul att dela med mig av.
Hell.. Jag har inte ens nåt tråkigt att dela med mig av..

Det mesta som händer i ens liv när man precis har träffat någon ny,
lämpar sig ju knappast för att bli utskrivet i bloggen..

Om man helt bortser från vuxenaktiviteterna,
så går ju hjärnan och sjätte sinnet på högvarv.

Man kollar och känner av..
Är människan, verkligen den man TROR att den är.
Är han/hon verkligen så
snäll, glad, rolig, bra, underbar, gullig, o.s.v, o.s.v,
som det verkar?

Man kollar, dessutom hur man själv reagerar på personen..
Kan jag vara mig själv, eller finns det något jag inte kan säga?
Finns det någon del av min personlighet,
jag kan komma att behöva undertrycka,
vid ett fortsatt förhållande?

Försöker han ändra på mig?

Eller som en del andra ggr...
Har han ett humör, han inte kan kontrollera utan att släppa ut det på mig?

Finns ju en del som tror att de har RÄTT att skälla på en,
bara för att man är partners..
I min värld, finns det individer man HAR rätt att ändra på eller skälla på.
De är ens egna avkommor. 
Man måste skulptera sina barn.
Lära dem värderingar och få dem att förstå när de gör fel.
De är också de enda man har rätt att skälla på.
(undantag finns naturligtvis, men nu pratar jag om ett förhållande)
När de sen blir vuxna, så är det ingen som har rätt att skälla på dem heller.

En annan stor sak för min del, är ju hur han förhåller sig till alkohol.
Sprit var ledig helg, går bort.. Så ÄR det bara.
Sen spelar det ingen roll, hur snäll han må vara när han har druckit.

Finns där något hos honom som JAG skulle vilja ändra?
I så fall går han också bort.
Jag har inget intresse av att ändra en annan vuxen människa.
Lika lite, som jag är intresserad av att bli ändrad på.

Lyssnar han på vad jag har att säga?

Och om han lyssnar..
FÖRSTÅR han vad jag säger, eller måste jag vakta var ord,
och tänka igenom det 300 ggr,
för att inte riskera att han misstolkar det och blir arg/sur/ledsen/förolämpad o.s.v?

Kompromiss, är en helt annan sak..
Man måste kanske ändra lite på sin dagsplanering
för att göra den andra glad t.ex..

Mitt stora problem när jag träffar killar,
är att det lätt blir MYCKET kompromissande.. Från MITT håll.
Det gör mig ledsen efter ett tag, men jag sväljer det..

Ett exempel. Det är alltid så att jag är hemma hos killen.
Det finns helt enkelt inget att göra hos mig, om man inte bor där.
I perioder har jag ingen bil, så jag är rätt låst hemma hos killen.
Jag har varit med om, flera ggr att..
Hmm.. Hur ska jag förklara detta?

Han blir sur om jag blir uttråkad.
Jag måste ju förstå att han måste syssla med sina saker,
hemma hos sig och att jag ju får finna mig i att sitta uttråkad.
För HANS hem får ju inte förfalla..
Att JAG sen inte har varit hemma på en vecka,
har ett helt berg av post, kläder som ska tvättas,
i värsta fall, disk som inte är diskat p.g.a
jag är hemma hos honom av ett oplanerat ryck, från hans sida.
Det är liksom inte viktigt, för det är bara jag.

(måste dock tillägga att detta är ett av områdena som är avskrivet hos B.
Han verkar faktiskt bry sig, och har både ändrat en del i sin dagsplanering
och sett till att jag har fått komma hem och kolla post och mata fiskar.)

Är jag inräknad i framtiden,
eller fortsätter han att tänka "jag", när han borde tänka "vi"?

Döljer han sin familj för mig, eller mig för någon?

Hur känns det? Känns det som ett riktigt förhållande,
eller nåt som är på hans villkor, tills någon av oss tröttnar?

Tja, det och triljoner annat, snurrar i skallen...
Samtidigt som man är helt ding i skallen,
av förälskelse och saknad.

I synnerhet, som B, verkar klara SAMTLIGA punkter av min "checklista"

Så här finns nog svaret på Joels fråga om hur man kan vara FÖR snäll...
Tro mig.. Det KAN man...

Öhhhhhh.....
För att inte ha något ALLS att dela med sig av, så blev det en j-a massa delande.
Det blev dessutom ett förbaskat tåkigt inlägg.
Men det förklarar, varför jag inte uppdaterar min blogg så ofta just nu.