.

Att jag har det på en av mina knappar har,
tro det eller ej, verklighetsförankring.

När jag var liten, så hade jag en kompis som VÄGRADE
komma hem till mig och leka.
Vi kunde leka ute och vi kunde leka hos henne,
men när det blev tal om att leka hemma hos mig,
så fick ungen vrålpanik...
ALDRIG!!

Jag fattade inte varför.. Kunde ICKE fatta varför...
Men hon fortsatte vägra....
En dag, kröp det fram...
"Din pappa är farlig"....
WOT??!!?? Han är VADÅ????
"Jo".. Sa hon och tittade på mig med stora ögon... "han bits"

Misstänker att det var en av de första riktigt stora skrattatacker 
jag fick i mitt liv, utan att någon kittlade mig.

Förklaring:
Första gången man tog in en kompis,
så tog man den ju på husesyn...
Toaletten, köket, mamma, pappa, mitt rum...
Självklart var kompisarena blyga, och då sa man ju:
"Kom nu, de är inte farliga"..
Men då sa min pappa alltid "Jo, jag bits"

Naturligtvis tog ju alla det som skoj, 
och det skulle ju aldrig falla mig in att någon tog det på allvar,
men det visade det sig att den här flickan hade gjort. 

Det har liksom alltid följt med... Och måste ju få plats här med =)
Akta dig.. Min pappa bits