En olycka kommer sällan ensam.

Det är 8 år sen jag skilde mig från barnens pappa.
Och de har fortfarande inte slutat bråka och hämnas, han och hans mamma.
Sorgligt nog, har hans syster också gått över till den mörka sidan,
men det var väl väntat.

Skulle iväg imorse för att försöka styra upp den sista av fd. svärmors
påhitt och elakheter. Naturligtvis blev det inte mycket sömn,
knappt en timmes osammanhängande sömn...
Så när jag gick upp imorse, var hjärnan inte påslagen.
Sen fick jag för mig att vi var sena och blev superstressad ovanpå allt.

Så jag fick ut mig själv och ungarna i bilen,
kollar runt om, tänker på att inte köra på en slipsten,
som står extremt dumt till.... backar och svär lite i huvudet över mina nya
glasögonbågar som skymmer sidosikten och *krasch*..
Jag backar på Bs andra bil, som står snett bakom...
Precis i den vinkeln som glasögonen skymmer.

Nu i efterhand undrar jag ju varför vi är så sanslöst korkade
att vi alltid ställer den ena bilen snett bakom den andra,
när det finns plats att ställa dem bredvid varandra.
Denna gången stod den bakre bilen dessutom närmre än den brukar göra..

Och med slipstenen på andra sidan, så var det en olycka som bara väntade på att hända.

B är väldigt civilicerad, men jag fick ingen godnatt-puss,
så jag antar att han är rasande.

Tillsammans med att pappan också bestämde sig
för att jävlas precis nu, så kan jag bara säga...
Alla onda ting är tre.

Och...

Förlåt B, hade jag kunnat göra det ogjort, hade jag naturligtvis gjort det.

RSS 2.0