.

Jag har gett mig f*n på att jag ska klara det här jobbet.
Samtidigt tycker jag synd om B.
När jag för första gången kommer hem och
inte är helt slutkörd, så ska han upp kl 4 och jobba.

Sanningen är den att utan honom, hade jag aldrig kunnat
ta detta jobbet alls. Jag hade inte ens kunnat gå på intervjun.

Det var ett tag sen jag skrev att han är helt f*cking underbar,
men det är fortfarande så... Jag kan fortfarande knappt tro
att han finns på riktigt.

Och hade det inte varit för honom och att jag verkligen
vill att vi ska få det bra så småningom, så är det inte
omöjligt att jag hade gett upp rätt omgående,
även om jag hade fixat så jag hade kunnat ta jobbet.

Med andra ord...
Jag har förhoppningar om att framtiden ska bli ljus.
Shit.. Det var många år sen, jag hade såna förhoppningar sist.