.

Min omgivning har fått för sig att jag inte kan ha ett långt förhållande.
Mitt längsta varade "bara" i 7 år...
Och där stannade jag trots att jag mådde mest skit.
Till sist blev det ohållbart.
Jag hade inga känslor för honom + att han var riktigt elak.

Mitt näst längsta varade "bara" i 2 år...
Han var inte heller speciellt snäll,
även om jag faktiskt var riktigt förälskad i honom.

Men det var ändå HAN som gjorde slut och inte jag..
Jag hade stannat kvar.
Jag är så fjollig att jag tror, att om bara känslorna finns,
så kan man lösa allt annat.

Det tredje i ordningen,
var ett samboförhållande som "bara" varade i ett år..
Jag var 18 år då och killen städade A L D R I G...
Jag var kär från början, men i ett så ojämnt förhållande,
så rinner det ut i sanden.

Mellan mitt äktenskap och det 2-åriga förhållandet,
höll jag mig till samma kille i 2 år..
Trots att han inte höll sig till mig.

Kom igen.. Jag är bara 32 år..
Och några paddor,
måste man väl ha rätt att kyssa innan man hittar prinsen?

Hmm.. Hehe..
Blev ju lite vitsigt där, eftersom den som ser ut att vara min prins,
ÄGER en "Padda" (Citroën DS)..

Tricket är ju inte att hitta en kille som jag står ut med.
Jag tar det mesta.. På snudd till psykisk misshandel,
om det krävs... Så dum är jag.

Nej...
Tricket är att hitta någon som står ut med mig... Utan att bli elak.

En kille som inte skäller på mig, om jag ligger kvar i 20 minuter,
efter att han har gått upp..
Trots att där är 6 hungriga ungar utanför sovrumsdörren.

En kille som inte ifrågasätter hur jag lagar maten, om jag nu ska laga den.
Som inte tvekar till att låna mig bilen.
Som inte gnäller om jag köper något, eller om jag bakar en kaka.
Som inte springer efter mig och frågar om jag är sur,
bara för att jag inte hänger honom i röven.
Som låter mig sitta vid datorn, medan han gör annat.
Som inte blir sur i tid och otid.

Jag är tillsammans med honom för att han tillför mitt liv något,
och för att jag tycker om att vara med honom..
Inte för att jag måste ha NÅGON, eller känner att han måste ha någon.
Jag känner inte att jag MÅSTE stanna kvar,
för att det skulle vara typ synd om honom annars.

Skulle jag gå imorgon, så klarar han sig precis lika bra ändå.

Som inte spelar min pappa, och försöker bestämma eller gnälla.
Japp, jag kan vara lat.. Jag är 32 år.. Det bestämmer jag själv.

En som (blunda mamma) är så j-a bra i sängen, att det nästan är löjligt.

Han måste även stå ut med mina frågor....
Även om han inte kan svara på dem *S*
Viktiga frågor som t.ex:
"Varför fäller inte män ner toalocket?"
"Varför blir vissa hysteriska om någon gräver gropar i smöret?"

+ allt jag har skrivit i tidigare inlägg... Och en massa andra detaljer...

KAN jag leva utan honom resten av livet?
Svar: Självklart... Precis som han kan leva utan mig.

VILL jag leva utan honom?
Svar: E du galen? Inte en chans.

Finns risken/chansen att jag stannar hos honom tills jag dör om, han vill ha mig?
Svar: Ja.

Har jag någonsin ÄRLIGT kunnat svara "ja" på den frågan tidigare,
utan reservationer typ "om han blir snällare"?
Svar: Nej.

Kvalificerar han sig till titeln "t0ttas drömprins"?
Svar: Hell Yeah! *S*

Så han får bli dagens "Vill ha" *skratt*