.

Jag satt och funderade på en sak igår...

Även om jag söker jobb som f*n och verkligen anstränger mig,
för att "sälja" mig själv och låta intressant,
så måste jag säga att tanken på ett fast jobb,
där man kanske stannar tills man dör,
skrämmer skiten ur mig.

Men är det så konstigt egentligen?

Jag är 32 år, och har aldrig haft ett "riktigt" jobb i hela mitt liv.

Först hade jag ungdomspraktik ½ år på dagis.
Sen ungdomspraktik 1 år på 4H
Tvångssysselsatt av soc
Mammaledig
Timanställning ca 2 år i långvården.
Gravvik. 1 år i långvården.
Mammaledig
1½ år på komvux
Semestervik. 3 månades inom psykiatrin
Datortek
3 veckor i psykiatrin semvik
Datortek
Sjuk i några år.
Rehab (där jag är nu, fast nu har jag ingen nytta av det, för nu är jag frisk) i 9 månader
Truckkurs
Tvångssysselsatt av soc...

I kontrast till mina föräldrar...

Min mamma stod på fabrik tills den hade förstört hennes kropp fullständigt.
Nu kommer hon ha ont tills hon dör.

Min pappa har arbetat på samma ställe i 42 år,
och det är väl synd att säga att han tycker det är kul.
Och inte är han pensionärsgammal, på några år än.

Är det SÅ man vill ha det???

F*n.. Finns där inget mellanting?