.

Angående rubriken..
Nu trillade kapsylen ner...

Ska försöka förklara vad jag menar.
Min.. Ehm.. Chef? Förman? Handledare? .. Äh.. Darling
berättade att han hade varit på ett föredrag om
ADHD, Tourettes, Autism och Aspergers.

En av föreläsarna, hade påstått att "pojkflickor" inte bara är

pojkflickor, utan har en lättare form av autism.

Jag tyckte först det lät skitkonstigt.

Jag lekte alltid med pojkar när jag var liten,

och var rätt mycket "pojkflicka" själv.
Bröt arm med killarna och gjorde konster med cykeln, precis som de.
Jag var inte "flickig" alls.

Även idag, är det ytterst få kvinnor jag trivs ihop med.

Och jag är 100% säker på att jag INTE är autistisk,
eller har Aspergers..

Alltså verkade den här professorn, eller vad han är,
mest vara ett spån med fördomar.

Igår satt jag och chattade med en kille som själv har en
lättare form av autsim och hans son har Aspergers.
Jag vet inte riktigt vad det var han skrev,
men som sagt.. *plonk*

På truckkursen hade vi en sån.

Det första man reagerade på, var hennes utseende.

Jag trodde först det var en man med i lite kvinnligare utseende.
Kort hår, snus under läppen, kamoflagejacka och gungade när hon gick,
typ som en karl som måste visa att han är riktigt manlig.

Det andra var när hon öppnade munnen och pratade.
Hon använde en så pass mörk röst,
att jag fortfarande hade svårt att avgöra
om det var en man, eller kvinna.

Hon var dessutom rätt högljudd när hon pratade.

Första dagen jag kom dit, var hon den enda som hade kommit.
Hon sa nåt till mig, och jag svarade.
Hon fortsatte prata och jag svarade bara typ ja och nej.
Till slut tystnade hon med.

Sen kom nästa..
En man som var lika förvirrad som vi var.
Han blev hennes nästa offer.
Hon började berätta väldigt privata saker för honom.
Om sin man, sitt jobb och jag vet inte allt.

Det blev genomgående för hela kursen.
Det finns nog inte många detaljer om hennes liv som jag inte har hört
100-tals ggr. Naturligtvis tydde hon sig till mig i början.
Så det var ju mig hon talade om allt för.. igen.. och igen.. och igen.

Hon förväntade sig även att jag skulle lösa hennes uppgifter,
för det klarade hon inte själv. Hon påstod att hon var dyslektiker,
men jag som hann komma henne rätt nära innan jag tröttnade,
förstod att hon helt enkelt inte förstod vad läraren sa, eller vad hon läste i böckerna.

Hon pratade hål i öronen på folk, så fort hon fick en chans,
och flikade gärna in något som inte alls hade med samtalet att göra.
Ingen social kompetens alls och INGEN känsla
för vad som var passande eller opassande.

Avbröt gärna och lät inte andra få in ett ord när hon väl hade satt igång..
Och hon klarade inte läsa av oss,
så hon kopplade aldrig när vi tröttnade.
Eller när lärarna t.o.m blev irriterade på henne.

Inte ens folk som kom utifrån och informerade oss om saker,
slapp undan informationen om hennes städjobb och vad hon nu babblade om.
Mitt under informationen, ska det tilläggas.

Jag stod ut ett tag, men inte ens jag har hur mycket ork som helst.
Hon störde mitt skolarbete, och det blev mer och mer och oftare och oftare.
Så fort vi hade en uppgift, så skulle jag tala om allt för henne.
Av någon anledning förstod hon vad JAG sa, men inte lärarna.

Eftersom hon satt bredvid mig och inte kunde vara tyst och inte förstod,
så blev det automatiskt så, att lärarna trodde att jag inte heller
förstod eller kunde. Vilket t.o.m vid ett par tillfällen ledde till att
lärarna blev irriterad på MIG, för att jag ställde en fråga.
Bara för att hon precis innan hade babblat.

Till slut flydde jag klassrummet,
så fort det blev rast,
eller så fort vi fick en uppgift...
Högg tag i någon av de andra tjejerna och jobbade ihop med dem.

Jag hade t.o.m seriösa funderingar på att ta med mig en rulle silvertejp,
bara för att få tyst på eländet.

Efter 6 veckor på kursen, hade hon kört slut på samtliga kursdeltagare.
Öppnade hon munnen, så tömdes rummet på ett par minuter.
Ingen orkade. Inte ens lärarna.

Sista veckan hade vi varit så övertydliga, att hon faktiskt blev tyst.
Vi var väldigt noga med att inte mobba henne,
men en form av utfrysning blev det ändå.
Vi orkade inte, helt enkelt.

Sista dagen talade hon om för dem från Komvux,
att hon genom hela kursen hade känt ett stöd från mig ändå.
Det är jag glad för, för jag ville verkligen inte frysa ut henne.
Men samtidigt...
Det var en kurs på 8 veckor.
Informationen man missar, har man ingen chans att ta igen.
Så man MÅSTE sätta sig själv i främsta rummet,
även om det känns lite taskigt ibland.

Men om man slår upp ordet "pojkflicka" i en ordbok,
så borde det tjonga upp en bild av henne.

Och efter att ha läst lite mer om autism och Aspergers,
så kan jag bara konstatera att hon MÅSTE ha nåt sånt.

Sen VARFÖR det har lett till att hon har blivit en "pojkflicka"
har jag INGEN aning om... Men tydligen, är det ju därför då.

Och jämfört med henne, så är jag "Barbie goes Cinderella".