.

Har fått in min andra gästblogg.
Trillade in på en sida, som jag aldrig har varit på innan
och personen var utan tvekan, väldigt underhållande.
Jag satt en bra stund och läste och blev överlycklig
när jag fick inlägget i min mail.

Håll till godo.

----------------------------------------------------------------------------------------------

Korpen gästkonstaterar
http://www.metrobloggen.se/korpenkonstaterar

Jag är en sk konstnärssjäl, men min gnista överlever inte om det inte händer saker omkring mig. I jakten på en syssla som skulle kunna utveckla min andliga potential snubblade jag över en bok med det kryptiska namnet "Likets kulturhistoria - Kroppens sällsamma liv efter döden." Utan att veta varför lånade jag den, och läste den. Ett år senare... var jag fast. Det ämnesområde jag riktat in all överflödsenergi på, när jag nu inte delar ut tidningar på morgnarna, är döden, eller tanatologi som det kallas på finare grekiska. Denna utveckling skrämde min omgivning. Min före detta flickvän äcklades av den, och mina vänner tyckte att jag började bli morbid. Egentligen var jag inte särskilt mycket mer morbid än andra, men jag kände på gränserna ibland. Vad får man prata om och vad är tabu? Döden är ett svårt samtalsämne, eftersom samtalsreglerna inte längre lärs ut.

I mitt sökande efter mål och mening har jag flyttat över halva Sverige, påbörjat utbildningar utan att vilja fortsätta dem, och nu är jag som sagt tidningsbud. Men en tanke har liksom fastnat någonstans på vägen mellan föreläsningssalarna och universitetsbiblioteket... Av en slump hittade jag nämligen en avhandling på Akademibokhandeln, "Liket i garderoben", som handlade om begravning av HIV-smittade homosexuella män på 80-talet. Mitt medlidande väcktes som en vulkanisk eld och den drift och den vilja jag kände var densamma som när jag lyckats finta mot någon i fäktning, eller när jag slutfört en roman. En fix idé satte sig i huvudet och så lånade jag Sveriges enda introduktionsbok för begravningsentreprenörer, en bok med det föga kreativa namnet "Yrke: Begravningsentreprenör - Om utanförskap, döda kroppar, riter och professionalisering". Boken gick in på samtliga områden, och i början kände jag någon slags förvånad rädsla, men när boken var slut hade det lugnat ner sig, och där stod jag plötsligt med lite mer kunskap än medel-Svensson på området begravningar.

Jaha. Och vad ska jag göra nu då?

Jag suger åt mig kunskap som en svamp, och ungefär samtidigt började jag läsa amerikansk kurslitteratur inom genren tanatologi. Teori kan förvisso inte ersätta praktiska kunskaper, men ju mer jag läste desto mindre rädd blev jag, och jag har alltid varit lite av en fegis, så det är ganska... Beundransvärt egentligen. Jag läste ut boken, gjorde övningsuppgifterna, och gick raskt över till nästa bok... Och så har det fortsatt.

Jag har blivit styrd hela mitt liv, fram till nu. Omedvetet i några fall, men jag har blivit styrd. Och nu äger jag plötsligt mitt eget liv. Jag har ett möjligt mål i sikte, en mening med varför jag finns. Jag har blivit utskälld och utskrattad och folk har äcklats, en ny bekantskap på fäktningen vände mig ryggen (Till råga på allt fick jag en utskällning av Fonus mitt i hela den vevan) men mitt intresse för människorna är lite för stort för att förkvävas den här gången... Jag ska fanimig bli begravningsentreprenör!

Jag har haft många internetidentiteter, och vad man heter spelar väl egentligen ingen roll. Men jag har märkt, att ju mer bestämd och målinriktad jag är i mitt liv, desto mer stabila blir mina bloggar, desto längre existerar de, desto mer blir de som en borg för mina tankar. Och jag tror, att det finns en mening för alla, en uppgift för alla, och att kreativiteten kan existera vart man än befinner sig. Jag kommer inte att vara tidningsbud hela livet, men jag har lärt mig av den sysslan att avstamp kan ske vartifrån som helst, och att man kan finna glädje vid de underligaste tillfällen.

Utveckla era idéer. Gör vad ni vill. Det är ni värda!

//MMM