.

Pappret är slut...
Inte toalettpappret, utan tidningspappret.
Så jag kan inte packa mer...
Jag får råna B på hans tidningar...

Han förstå inte varför jag stressar...
Det kan jag förstå att han inte förstår..
Jag har ju ändå tre månader på mig...

Men har man panikflyttat två ggr i sitt liv,
så är det INTE något man riskerar att göra en tredje gång.
För tro mig.. Det är INTE kul.

Första gången, var min son 5 månader gammal,
och jag och min dåvarande man, hade köpt hus.
Så vi skulle sälja vår lägenhet på 160 kvm...
Man får in en del saker på 160 kvm...

Det kom ett par och tittade på den en fredag.
De sa, "Vi köper den.. och vi flyttar in på måndag".

Jag kan i.o.f.s förstå dem, för deras hus hade brunnit ner,
så de bodde på hotell eller nåt.

Men för vår del, blev det panik.

Andra gången, var när jag sålde huset...
Jag var aldrig hemma då, utan var nästan alltid
hos killen jag var tillsammans med.
Och är man inte hemma, kan man inte packa...
Där hade jag 290 kvm... Och jag hade bott där i 9 år.
Tro mig.. Man hinner samla MYCKET prylar på 9 år,
och 290 kvm.
Det slutade med att jag FORTFARANDE inte var klar,
när jag satt inne på banken och skrev papperna och lämnade nyckeln.
Så mina kompisar tog det sista då,
och sen fick de gå ut genom mittendörren,
som hade smäcklås.

Härom dagen ringde en tjej och ville titta på lägenheten.
Jag sa nej, för här ser ut som tredje världskriget.
Men skulle man kunna bli av med den en månad fortare,
så är det ju aldrig fel...
Och då riskerar jag ju att hamna i panikflytt IGEN....

No gonna happen, nono....