.

Jag är en bitter, bitter människa just nu.

Innan skrev jag att jag hade blivit påmind om varför jag tyckte det var kul att jobba med gamla.
Nu på utvärderingen, blev jag påmind om varför jag asbsolut INTE vill jobba med det.

Min handledare var tvungen att erkänna att jag fungerar skitbra med de gamla.
Hon sa att jag hade varit en avlastning för dem, och att jag har fattat hur demensvården går till.
Hon kunde inte heller på något sätt säga att jag inte tar initiativ eller att jag skulle ha gjort något galet.
Hon höll med om att jag frågade om jag behövde veta något, och bad om hjälp, om jag behövde hjälp.

Dessa sakerna ser jag som positiva. Det gör inte hon.
När hon får en elev, vill hon lära ut saker.
Eftersom hon inte kunde hitta så mycket att lära mig,
så tycker hon att jag är en dålig elev.

Eftersom jag inte tog så mycket del i deras privata snack om sjukdomar,
husköp, pojkvänner, relationer och f*n och hans moster,
så är jag oengagerad.

Min handledare har fler års erfarenhet än vad jag har..
Men jag har betydligt BREDARE erfarenhet än vad hon har.
De frågade vad jag har gjort tidigare, när jag började,
men eftersom jag talade om det,
så är jag stöddig och för tuff, för att jobba inom vården,
enligt hennes sätt att se det.

(Fattar inte om meningen var att jag skulle ljuga, eller vad.
Och varför fråga, om man inte vill ha svaret??)

Jag råkade bli förvånad en gång,
när sköterskan kom och sa att jag skulle ta ett blodtryck.
Då reagerade jag på ett sätt som min handledare inte gillade....
Resterande tiden, fick jag höra att jag var negativ, bara för det.

Och detta kom från samma människa som försökte övertyga mig om att
det minsann inte är lönt för mig att söka vidare,
för jag har nog ingen chans att komma in ändå.
(Vem är den negativa?)

Hon ifrågasatte dessutom vid ett par tillfällen, vad 17 jag hade på utbildningen att göra,
om jag ändå inte tänkte jobba som usk, utan plugga vidare sen.
(Vem var negativ, sa vi??)

På den delen av bedömningen där hon skulle skriva på frihand,
(hon hade fått lov att låta bli också, om hon hade velat)
stod där inte ETT enda positivt ord.

Sen stod där en sak till som dessutom är lögn,
men just nu är jag för arg för att ens ta upp det.

Och det är det jag har sagt hela tiden...
Jag kan inte jobba i såna grupper,
för mina arbetskamrater vill att jag ska vara där för DERAS skull.
Det räcker inte att man samarbetar och fungerar bra med resterande personal,
när det gäller patientvård och annat som rör jobbet. Nejdå..
Man måste dessutom leka amatörpsykolog
(hände en kväll när min handledare inte var närvarande)
till personalen och ta del av deras intimaste delar av livet.
Och jag har bara en sak att säga om det

JAG SKITER I DITT PRIVATLIV!!!! DET ÄR INTE DÄRFÖR JAG JOBBAR!!!
JAG ÄR DÄR FÖR PATIENTERNA!!! INTE FÖR DIG!!!
Och SKULLE jag sen få en bra vän, där vi ömsesidigt känner
att vi vill dela privata detaljer, så är det väl kul, men DÄR GÅR GRÄNSEN!!!

BAH!! GAH!!! FHHHRRRRUUUUHHHHHHHSSSSSSSSSSS!!!!!!!!!!!!! CHA!! GAH!!!