.

För lite mer än en månad sen,
bestämde jag mig för att jag skulle klippa topparna på mitt hår.
Min dotter hade gått till ett ställe där vi bodde innan,
och jag gillade dem då, så jag beställde tid.

När jag kom dit så gjorde jag väldigt klart för henne
att hon bara fick ta 3 dm, inte mer än 3 dm,
och absolut inte mer än 3 dm...
Hon tog upp en bit och visade mig ca 3 dm i spegeln och frågade
om det var en sån bit jag menade, och jag sa ja.
Sen frågade hon mig om jag kunde ställa mig upp,
för hon skulle inte nå annars, och det är jag van vid.
Det har jag fått göra de sista 10 åren.

Efter en stund sa hon "Så, nu kan du sätta dig"
Jag blev helt paff och sa "Va? Är det så kort att du når om jag sätter mig???"
Ja, nästan på, skrattade hon.
Så jag satte mig, och hon fortsatte klippa...
Och mätte om det var jämt, och fortsatte klippa, och mätte
och klippte.... Till sist fick jag säga till henne att nu får det nog vara bra.

Men eftersom hon tydlgt visat innan hon började, att hon förstått vad jag sagt,
så tänkte jag inte mer på det, utan satte upp håret i en svans när hon var klar.
och körde hem....
Sen ser jag i spegeln... Och fick en chock.

Människan hade tagit nästan en halv meter!!!!!

Ja, där är ju inte mycket att göra,
men jag ringde upp människan, gråtande och förklarade för henne
vad hon gjort och talade om för henne att så kort hår har jag inte haft på 15 år.

Hon verkade inte riktigt fatta att det tar åratal för håret att växa ut,
utan sa bara "Jaha, oj, ja vi får hoppas att det växer ut igen."

Taget för nån månad sen.
Man ser inte ens de nedersta topparna på bilden
och vid klippningen hade det växt utterligare en bit.

 

Över en månad senare, mår jag fortfarande dåligt...

Kommer ta lång tid innan jag vänjer mig... 15 år kanske...

Men även då vet jag att det skulle ha varit betydligt längre

om hon inte tagit mycket mer än hon skulle.

 

Hoppas hon har vett att byta yrke.